Den allätande bekännelsegenerationen. Vad är egentligen rätt? ($skribent='Eric Persson', $tid='22:26') {

'Jag satt och plöjde lite svt-play härom kvällen. Nina Persson var gäst hos Skavlan, så även en professor i kultursociologi som hade en utläggning om vem den typiska A Camp-lyssnaren kunde tänkas vara. Hans gissning var att det antagligen var en så kallad medveten omnivor. Alltså en selektiv allätare. En person som gillar all sorts musik, men samtidigt är väldigt noga med att gilla rätt grej i varje genre. Professor kultursociolog passade också på att visa upp sin goda musikjournalistsmak, och radade självbelåtet upp exempel på den goda smaken. Men - jag plockar fram och viftar med det allvetande pekfingret - den lyssnartyp han talar om är ju inte särskilt rätt längre. Det må så vara att han slog huvudet på spiken vad gäller A Camps presumtiva lyssnare, A Camp är ju inte direkt heta, men idag är allt som oftast det som tidigare varit fel istället helt rätt. En ganska naturlig konsekvens då dagens obegränsade tillgänglighet kräver nya knep för att lyckas särskilja sig. Så lite drygt fyra år efter det att den första guilty-pleasure-vågen svepte in över de medvetna omnivorernas marker och sköljde bort alla tänkbara skällsord om band som Toto eller ELO kan man undra: vad är det som är rätt? (Nuförtiden har ju till och med Ace of Base fått upprättelse bland somliga omnivor-hippster-bestånd). Eftersom det blivit i stort sett omöjligt att ha sina obskyra favoriter för sig själv, så tvingas de stackare som fortfarande envisas med att vara rätt, välja fel. Stackars dem. Stackars mig.


På lördag kommer herr Bennysson till Peking. Det är dags för slutmix. Rene Barbieren står redan på kylning. Väl kommen Anders!'