Söndagens sympatijogg med sambon ville dock berätta något. 2 km och 10 minuter senare, med fradgan som lödder i skägget, kan kroppen inte begripa hur någon, människa som djur, kan spring samma sträcka på 7 minuter och sen fortsätta i samma takt i drygt 2 timmar till. Ok, min kropp var överförfriskad dagen innan och jag får väl inse att det inte är vem som helst tar sig runt de där 42195 metrarna i Stockholm stad. Jag är troligen inte en av dem. Det visar sig att min kropp vill säga något annat också, något jag inte lyckats lista ut. De senaste veckorna värker det från svanskota, ner över vänster skinka och ner till höftknotan vid lårbenet. Senor, muskler eller skelett, vet inte, men det får en att känna sig rätt skruttig, ett ord någon i rätt ålder skulle använda. Jag är inte där än, hoppas jag. 32 är bara en siffra och jag känner mig ung som en ung.
'
Nu har jag fått ett tips om en trollkarl. Han rör lätt vid din hud, knådar den ömma skinkan och botar. Så går sägnen om denna visa man. Tidigt i ottan på onsdagen kommer jag att packa min springare (ett grått fullblodigt åk som snart fyller 20 jämt, då får ni komma på fest) för att ge mig av i soluppgången. En hisklig resa över kala Johannes slät, över den gamle bro över mörka flod, in genom farliga passager under södra malmet, forcera väg över ånyo vatten på centrala bro för att sedan ta mig till kungens holme. På kungens holme viskas det högt om denna trollkarl, Osteopaten. Denna man av magi sägs bemästra Osteopati. Må jag finna denna man.
Trots gubbvärken lyckades jag rå till mig två matcher squash, må min styrka bestå och bli stark av Ost och Johans form hålla i sig nästa tisdag då det är dags igen. Då är även jag tillbaka, förhoppningsvis med mindre värk, då är jag nästan fullkomlig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar