Nu när det snart är dags för skivsläpp, som kom jag att tänka på en gammal recension. Min första skiva, 2003, recenserad av Patrik Forshage i Nöjesguiden. Jag hade precis varit och gjort en intervju på Vetekatten i Stockholm, vilket var väldigt stort för mig. Kom över en Nöjesguiden och bläddrade lite. Till min stora förvåning var skivan recenserad. En stor ful ledsen mun! Oj, vad förbannad jag var. Inte för att jag trodde att alla skulle tycka att skivan var fantastisk, utan för att någon helt plötsligt fick rätt att hoppa på mig och min personlighet. Hörde till och med av mig. Men jag ångrade det och kommer aldrig göra något sådant igen. Hur som helst, så var det en god erfarenhet. Jag är trots allt bara jag.
Här är recensionen:
Tänk om Johan Borgert hade varit lite mer social. Om han inte hade spelat in hela sin fullängdsdebut hemma i lägenheten, utan inblandning av andra, hade någon kanske kunnat peka på de mest uppenbara kvalitetsavgrunderna. Någon hade kunnat säga att man inte blir Jakob Hellman bara genom att vägra skriva textrader som frasmässigt passar in i rytm och melodi. Någon hade kunnat förklara att man inte blir Håkan Hellström bara genom att då och då obefogat ta ifrån tårna, eller genom att tralla planlöst en stund om han inte har någon passande textrad. Någon hade kunnat berätta att även den sämsta proggen för 30 år sedan till skillnad från Johan Borgerts uppdaterande jordgolvsstampande i "Kalabalik" åtminstone hade genomarbetade texter. Framför allt hade någon kunnat påpeka att om man "fiser överallt" borde man åtminstone hålla tyst om det. Det hade Johan Borgert mått bra av, då kanske hans inte helt oävna sång och hans talangfulla multiinstrumentalism drunknat bland ofärdiga melodier och texter som får lyssnaren att rodna å hans vägnar.'
5 kommentarer:
Morr! Det är faktiskt en av de bästa skivorna jag har.
Tur att det finns olika typer av människor!
Det är bra med erfarenheter.. Det är bra med din/er musik. När man använder ordet "bra" så ska man förklara varför det är "bra" Annars säger det ingenting. Men jag hittar inte orden nu. Musiken är iallafall fantastiskt bra. Jag stannar där.
Usch, jag minns också. Hur jag först skämdes när jag såg min genomusla text i tryck, och sedan ännu mycket mer när du ringde, hur jag skrapade med foten och bad om ursäkt, "vad det nu kan vara värt". Jag bad förstås inte om ursäkt för att jag ogillade musiken, sånt kan man inte styra över, men för den oerhört raljanta tonen i min text, inklusive skamgreppet felhörning. När Nöjesguiden hade ett särskilt "Skam"-nummer i höstas (okt 2009) var det just den här texten jag lyfte upp som den jag skäms mest över. Rodnar igen när jag läser den nu.
/Patrik
Tack Patrik. Vi lärde oss en läxa båda två.
/jb
Skicka en kommentar