Riffens Riff ($skribent='kalle danielsson', $tid='20:20') {

'Som Johan redan berättat var vi på The Zombies för några veckor sedan och fick uppleva hur gammal fin musik kan berövas sina kvaliteter. Jag är dock glad att jag var där, för allt var inte helt galet. Men ju längre konserten pågick, desto mer utrymme fick gitarristen Keith Airey (som Rod Argent påpekade minsann hade spelat med Nik Kershaw) att sola och tappa. Lågvattenmärket var när han mitt i ett solo slängde in det välbekanta riffet från Smoke on the water och många av oss som närvarade tänkte nog: "Nä, det här är inte ok. Så gör man bara inte." Smoke on the water är till och med bortom guilty pleasure-räddning och befinner sig i ett eget land där rätt och fel inte finns. Hur kommer då det sig? Jo, det är inte så konstigt: Riffet tillhör en låt som spelats till leda i snart 40 år av både Deep Purple, 500 000 coverband och varenda individ som någon gång fått för sig att försöka lära sig spela gitarr. Riffet kan därför svårligen få upprättelse igen.

Men sedan har vi ju Riffens Riff. En samling toner - inte fler än i Smoke on the water - som använts mycket flitigt genom musikhistorien, särskilt under det sena 70- och det tidiga 80-talet och jag skulle vilja säga att det håller än. Riffets teoretiska uppbyggnad är mycket enkel. Om vi till exempel spelar i tonarten F-dur så innehåller en treklang tonerna F-A-C (1-3-5). Det är grunden. För att åstadkomma det första steget i Riffens Riff sänker vi F och A till E (7) respektive G (2). Helt plötsligt har vi fått ett C-durackord, vilket är vad som kallas dominantackordet i F-dur, där F är tonikan. Men det som gör Riffens Riff spännande är att vi ligger kvar med F i basen och därmed skapas ackordet Fsus2maj7 (eller rätt och slätt C-dur med F i basen). Om man vill kan man nöja sig med detta och repetera stegen - det är det många som gör - men man kan även ta Riffens Riff till ytterligare en nivå. Det gör vi genom att sänka vårt E till D (6) och G till F (1). Nu har vi fått ett rätt igenom spännande ackord som dels kan ses som subdominantackordet i F-dur, det vill säga ett Bbadd9, dels som ett F6 utan ters när F ligger kvar i basen. För att sedan skapa en låt repeterar man steg ett till tre och ändrar bastonerna. Till exempel F, D, Bb, C. En klassiker.

Det fina med de här tre stegen är att de har blivit var musikers egendom, när de egentligen likväl skulle kunna ha stannat vid att bli en jättehit för en enda artist, som i Deep Purples fall med Smoke on the water. Att dela med sig av Riffens Riff har blivit allmänt accepterat. Det är helt enkelt för bra och kraftfullt för att en enda låtskrivare ska kunna ta åt sig äran. Man skulle kunna säga att Smoke on the water är Microsoft och Riffens Riff är öppen källkod. Tack vare det har de tre stegen nu börjat leta sig tillbaka till musikskapandet efter 20 år i en något undanskymd tillvaro. Jag kan avslöja att även Johan Borgert & Holy Madre kommer att använda Riffens Riff på den kommande skivan. Till dess får ni hålla tillgodo med den här, där bland annat en mycket känd låt med The Doobie Brothers finns med och om ni vill veta hur den blev till kan ni kolla här. Det nämns inget om de tre stegen, men de finns där... För att knyta ihop säcken full av riff kan jag som lite kuriosa påminna om att i omslaget till Ratatas "Jackie" skickas en tanke till Michael McDonald för inspirationen. Öppen källkod...

Jag vill dock bjuda på ytterligare en lista idag. Till minne av SJ:s tågmonopol bidrog jag med några låtar på PSL i natt. Här är de goa tågalåtarna, men nu kan jag inte skriva längre. Dags att släcka.'