F som i fiasko ($skribent='kalle danielsson', $tid='23:53') {

'Tyvärr måste jag säga att Fleetwood inte var så vidare värst bra. Jag gick inte på att kärleken spirade på nytt mellan Stevie och Lindsey, inte heller att de älskade Stockholm så pass att det var värt att genuint tillägna staden Landslide. Jag tror heller inte att Lindsey är en särskilt sympatisk människa, utan att han egentligen är sig själv mest kär. Han måste ha stuckit till lite extrapengar hos ljudteknikern för att få höras mest, alternativt bara gett en rejäl utskällning vid genrepet. Om, som jag nämnde tidigare, Karin Wistrand skulle vara Sveriges Stevie Nicks måste Lindsey Buckingham vara USA:s Tomas Ledin. Jag undrar också om Stevie verkligen fick feeling när hon stapplande ställde sig och dansade med en sjal i motljuset framför Mick. Jag är i och för sig inte helt säker på att det verkligen var Mick Fleetwood som satt bakom trummorna. Han var misstänkt likt gorgen Junior. Men det var inte bara dåligt. Stevies låtar var de som räddade konserten. Dreams, Storms, Gypsy, Landslide och Sara var fina, även om hon inte riktigt kunde komma upp på de höga tonerna längre. Jag är också tacksam för att vi skonades från bandets bluesiga bakgrund, även om det var rätt tätt mellan gitarrsolona. Eftersom jag inte hade några större förväntningar är jag ändå nöjd. Jag har ju sett Fleetwood Mac!'