Maten med mera ($skribent='kalle danielsson', $tid='11:05') {

'Ok. Det är dags att bekänna färg. Jag kan inte leva upp till övriga Holy Madre-skribenter i ett särskilt avseende. Läs bara Martins och Tobias dedikerade recept och kärleksförklaringar till maten. Jag gav det ett försök själv för några veckor sedan men det gick inget vidare. Det är lika bra att erkänna: Jag tycker inte om mat. Visst, jag kan uppskatta en god maträtt då och då, men jag har svårt att förlika mig med att mat ska vara en så stor del av våra liv. För mig är den ett hinder i vardagen; något som stör en emellanåt. Många ser till exempel middagen som en liten buffertzon när de kommer hem efter dagens förvärv. Matens tillblivelse blir ett sätt att varva ner för att sedan få en skönare kväll. Själv har jag inga som helst problem att varva ner. Nervarvad är snarare mitt urtillstånd och då kommer maten där som en nagel i ögat, en kniv i ryggen, ett salt i såren och tyvärr: Ett nödvändigt ont. Därför löser jag det på enklast möjliga sätt. Ni har kanske redan läst om sojabullarna och spaghettin toppade med ketchup. Denna vana leder till att jag inte får någon matlåda med mig på dagarna, så jag köper min lunch. Det här beteendet är ekonomiskt hållbart ungefär till mitten av månaden, sedan är det dags för goda idéer. Nu är vi här, mars månads mitt, och den här gången blev jag radikal. Jag tänkte som så här: Nu ska det lagas mat! Jag började med att gå igenom skafferiet för att se hur jag låg till på råvarusidan. Till att börja med var det ett ganska spartanskt förråd, men det mesta av de få delarna hamnade i soptunnan - vissa var bäst före 2005 medan andra hade behövt C14-metoden för att dateras. Sedan bar det iväg till en lågprisbutik för att bygga upp ett nytt skafferi. Där är jag nu. Hur ska det gå? Kommer även jag lägga upp något smaskigt recept i framtiden? Om inte annat kan ni den 16 mars 2013 gärna läsa mitt inlägg för uppföljning kring bäst före-datum på skafferiinnehåll.

Men nog om maten nu. Igår var jag och min vän Sara på Konserthuset här i Stockholm och lyssnade på saxofonisten Joshua Redman med tillhörande bas och trummor. Jag hade fått en Ticnet-presentbiljett att utnyttja, så jag köpte de dyraste biljetterna till de bästa platserna när ändå de ekonomiska möjligheterna fanns. Vi fick dock erfara att detta innebär att man hamnar längst bak i salongen, på en balkong. Ljudet var bra, men på det avståndet kunde man lätt få för sig att det var Cedric Daniels från The Wire som stod och blåste. Det var samma gängliga och flinta gestalt. Som en extra varning för de dyrare platserna kan nämnas att man då hamnar tillsammans de skrockande jazzgubbarna på 50++ som vet hur man beter sig på en jazzkonsert och gärna talar högt om det. Det var trots allt fint spel från musikerna, även om de kan göra sig bättre på en mindre och mer intim scen.

Även den här veckan tänkte jag bjuda på en egenhändigt ihopsatt best of-lista - denna gången med Hall & Oates. Wow! Tyvärr lämnar Spotify en del övrigt att önska, så den är enligt mig inte komplett. Kanske i framtiden?

Ja, nu sitter jag här på jobbet och filar på det sista. När jag slutar ska jag träffa Fredrik och Disa för att repa lite med Disas låtar. Det är en spelning på gång den 16 april på baren Speak Easy. Alla får komma!

Sedan får vi se hur kvällen artar sig. Matsituationen måste ju lösas på något sätt i alla fall. Pizza kanske..?'